Tillbakablick

Vi lever fortfarande mitt i flyttkaoset och åker från affär till affär och köper på oss mera(förlåt jorden att vi konsumerar som aldrig förr), vi har verkligen gått all in med helny inredning. Det är otroligt roligt att fixa till vårt nya hem men vi väntar också på ett 20-tal beställningar av både möbler och indredning så än så länge har vi inte lyckats få mycket på plats. 
 
Jag vaknade tidigt imorse och Oskar ligger fortfarande och sover. Jag satte mig ner för att ta en paus i allt plockande och fastnade i mitt kameraalbum. Vi har rest en hel del jag och Oskar och medans jag väntar på bättre tider här i flytten och mer ordning på bloggen så tänkte jag dela med mig av två favoritresor. 
 
I november förra året åkte vi till Island. 
Jag tog en rejäl chansning då jag inte mådde särksilt bra alls under den perioden. Jag var rädd att jag skulle få panikångest eller att jag skulle behöva ta benzo någonstans ute vid en fjord på island för att jag fått en sån där slå-mig-på-käften ångest som slänger ner en i ett mörkt och obehagligt hål. Jag var också FÖRBANNAD för att det här var saker jag behövde vara rädd för. Den riktiga jag(jag idag!!), jag utan ångesten, utmattningen och depressionen skulle aldrig tänkt två gånger om att resa. Jag älskar att resa, jag älskar att upptäcka och vistas i nya och vackra miljöer. 
 
Jag bestämde mig iallafall för att jo, vi åker. OCH TACK GODE GUD för att vi gjorde det. Jag ska inte säga att det blev en vändpunkt med det blev ett avbrott och absolut avgörande i min ork att ta mig igenom den där skiten. Jag mådde faktiskt väldigt bra under själva resan. Jag fick lite smygande ångest då och då men inget okontrollerbart, dock minns jag att jag hade kvar några av mina fysiska symptom som spänningshuvudvärk och ledvärk men det var enklare att ignorera och stå ut med i en van på island. Jag vet att jag slogs flera gånger utav att jag glömde bort allt var sjuk hette och uppslukades helt i allt vackert vi såg. 
 
Vi hyrde alltså en van/skåpbil som vi bodde i och åkte runt och upptäcke Island i. Det var en av(om inte den allra) bästa resan jag/vi gjort och jag ser fram emot när vi ska åka tillbaka, fast denna gång på sommarhalvåret. 
 
En annan resa som har en alldeles liten speciell plats i minnesbanken är Kroatien. 
När vi bokade resan visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, jag hade hört att Kroatien var vackert men jag hade inte alls förväntat mig att det skulle vara så vackert som det faktiskt var(kanske för att jag tänkte att det fortfarande var inom Europa). Vi åkte dit förra sommaren och från dagen vi åkte hem ville jag redan tillbaka. 
 
Vi brukar ofta hyra en bil så det blir lite enklare att ta sig runt och upptäcka och denna gång var inget undantag. Vi hyrde en bil och körde bl.a upp för en av Europas farligaste vägar, upp på berget Sveti Jure och vi körde även genom Bosnien in till Dubrovnik. 
 
 
 
 


Ett långt inlägg om något utav det viktigaste ni kan tänka er

Ett otroligt viktigt ämne som ni säkert redan läst om 100 gånger(men som är värt att läsa om 100 gånger till) är det här med återhämtning. Innan jag blev sjuk tror jag inte att jag reflekterade särskilt mycket över återhämtning. Alls. Vilket är synd, för om vi börjar uppmärksamma det mer i vardagen innan det går så långt att vi blir utbrända så skulle vi kanske aldrig hamna där.
 
Egentligen är det rätt sjukt, vår hjärna tystnar aldrig. Vi tar in mängder med intryck varje dag, vi tänker tusentals tankar om allt och inget, vi har beslut att fatta och problem att lösa. I dagens samhälle så känns det som att ingen av oss är mycket längre än ett tappat ägg bort ifrån en överbelastad hjärna. Våra hjärnor arbetar antagligen hårdare nu än någonsin förut och framförallt vilar mindre än någonsin förut. Vi sitter med våra telefoner i händerna och scrollar igenom sociala medier och fullkomligt maximerar intrycksmätaren utan att vi ens inser det, vi tackar ja till att jobba övertid för annars får vi dåligt samvete, vi gråter över att vi får omtentor trots att vi pluggat dag.och.natt, vi både omedvetet och medvetet fixar med oss själva för att passa in i samhällets ideal, vi vill resa lika mycket som "alla" andra på instagram samtidigt som vi behöver spara pengar för att köpa en fin lägenhet och rätt kläder, vi försöker hålla oss ifrån att äta för mycket och samtidigt se till att vi inte äter för lite, vi vill ha många vänner för har vi inte det är det något fel på oss, vi ska ha framgångsrika karriärer och vara bra föräldrar - OCH FÖR VEM? Vem gör vi allt det här för? Vi intalar oss att vi gör det för oss själva men vart kommer ditt välmående egentligen på prioriteringslistan?
 
Jag har varit där själv. Under en period då jag mådde väldigt dåligt och satt i en hög på golvet och skakade och grät med en rusande puls varje morgon innan jag skulle till jobbet skrek jag ändå till min sambo och mamma att "jag måste ju jobba hur ska jag annars betala min del av hyran och vem ska annars göra mitt jobb???" när de föreslog att jag kanske inte borde ta på mig mer jobb. Hur jag mådde spelade ingen roll för det är såhär man ska göra. Vi lever i ett himla ekorrhjul där vi lägger majoriteten av vår tid här på jorden på att jobba, jobba, jobba och i för många fall på jobb som vi inte ens trivs på. 
 
På allt detta är vi sällan bra på att tacka och ge oss själva beröm för allt vi gör, istället står vi i spegeln och tänker att oj, nu har jag nog lagt på mig lite för mycket efter semestern eller andra liknande nedvärderande tankar. Vi kör på i 120 och får knappt något beröm över det. Är det ens något som ska ges beröm för? Varför ska det vara så attraktivit att jobba ihjäl sig, alltid vara tillgänglig och on top of allt? DET ÄR OKEJ att säga nej, att vila, att missa den där festen, att få ett dåligt betyg, att gå upp i vikt osv. Det är okej att inte orka ibland. 
 
Det som har funkat för mig(och för många andra) när det kommer till återhämtning är:
 
ÄT BRA MAT. Här har vi mitt hjärteämne - mat och näring.
Det vi äter påverkar inte bara vår fysiska hälsa utan även vår mentala hälsa. När vi saknar rätt mängd vitaminer och mineraler från färska, obearbetade livsmedel blir vi mer mottagliga för tillstånd som depression. 90% av serotoninet i våra kroppar ligger i tarmarna(jag upprepar NITTIO PROCENT!!), så om vi har dålig tarmhälsa pga en dålig diet, kommer serotoninets funktion i kroppen (som inkluderar att reglera våra humör) att offras.
Normala tarmbakterier reglerar också genomsläppligheten i blod-hjärnbarriären, vilka därmed spelar en viktig roll i skyddet av hjärnans funktioner. Blod-hjärnbarriären är helt enkelt en barriär som förhindrar oönskade molekyler och celler som finns i blodbanan att ta sig in i hålrummet där hjärnan finns. Utan rätt tarmbakterier är det större risk att dessa molekyler och celler tar sig in i hålrummet och detta leder ofta till b.la "hjärndimma" och depression. Tarmfloran och vår mage är helt enkelt vår andra hjärna! 
 
Exempel på vad man kan försöka äta mer utav är färsk frukt och grönsaker, syrade grönsaker och fullkorn. Dra ner så mycket som möjligt på allt som kommer i ett paket, raffinerad och bearbetad mat, alkohol och sötningsmedel, livsmedelstillsatser och konserveringsmedel. Det kan tyckas radikalt för någon som inte tänkt på detta innan men dessa livsmedel är både skadliga och beroendeframkallande. Efter att ha ätit dessa livsmedel i x antal år förändras vår kropps kemi och avfallet som inte kan lämna kroppen från dessa onaturliga livsmedel lagras i våra vävnader och bidrar alltså till problem som kan leda till b.la depression. Se det för det som det är - gift. Och egentligen är det ingen svår ekvation att räkna ut att våra kroppar och hjärnor inte kan prestera sitt bästa möjliga ifall vi pumpar dem fulla med gift!
 
Det här är otroligt sammanfattat och det finns så mycket att läsa och lära om detta. Tips på böcker :
 
RÖR PÅ DIG. Våra kroppar är utformade för att röra på sig och träning som återhämtning är bevisat vara guld. Om du kan gå till gymmet och riva av ett pass så kör men om du kämpar med att ens ta dig ut på en promenad så räknas det minst lika mycket. Fysiskt aktivitet efter förmåga, helt enkelt. Regelbunden motion kan ha en väldigt positiv effekt på depression och ångest. Det lindrar även stress, förbättrar minnet och hjälper dig att sova bättre.
 
Slänger in ett bra boktips här med:
 
MEDITERA OCH UTÖVA MINDFULNESS.
Meditera och gör mindfulnessövningar för att varva ner både kropp och sinne. Det är upp till var och en hur man gör det här och en övning som funkar perfekt för den ena kanske inte funkar alls för den andre. Tänk på att det inte handlar om att tystna ner tankarna utan mer om stilla sitt sinne och observera vad som händer när man bara är. Tappar du fokus och flyger iväg i en tanke så notera det som just det, en tanke, och för tillbaka fokus(om och om och om igen).

Jag läste någonstans "Att meditera är som att ta ett break, starta om, fylla på batterierna. Vi rengör våra kroppar, våra tänder och våra hem varje dag. Men vi struntar ofta i vårt innersta inne som om det inte existerar. Att meditera är att rengöra sitt sinne." Det tycker jag är en enkel och bra förklaring!

Som jag tidigare nämnt är det bara att börja grotta i alla fantastiska guidade meditationer och övningar på youtube eller ta hjälp av en app. Min favorit är headspace och jag tänkte även slänga in en video därifrån som jag tycker är så otroligt bra:
 
GÅ UT I NATUREN. Det här hörrni, det är så viktigt! Om man är sjukskriven och kanske lider brist på både ork och energi så försök, försök, försök ändå att gå ut och upplev naturen. Ta in ljud, ljus och dofter, observera ett löv lite närmre, krama ett träd, laga middag ute, plocka lite blommor eller fiska. Jag tror att det är små saker som dessa som kan ha störst inverkan på hur vi mår!
 
SOV. Låt hjärnan vila från att få nya intryck och istället sortera alla de du fått under dagen. Prioritera din sömn och sov, sov, sov. Speciellt om du är utmattad, se till att sova då det känns som att du behöver det. Brist på sömn kan göra oss sjuka, inflammerade och obalanserade. På lång sikt kan det även leda till ökad risk för diabetes, fetma, hjärtsjukdom och stroke. 
 
Det finns såklart mängder med fler tips så som att hitta en avslappande aktivitet(ex broderi, stickning, måleri), spendera mycket tid med djur, umgås med vänner och människor som ger energi och kanske tips som jag själv inte ens gjort eller lärt mig om, men här ovan har ni allafall några som jag vill slå ett extra slag för! 


Hur kan man lita på sig själv?

Som jag nämnt tidigare så har jag kommit oförskämt långt i mitt tillfrisknande och idag mår jag bättre än vad jag någonsin gjort innan jag kraschade. Jag skulle till och med våga säga att de flesta av mina dagar går jag igenom utan knappt en ångestladdad tanke(trots att det är skitläskigt och det känns som att allt kommer falla bara jag säger högt att det faktiskt kan vara bra),vilket i vintras kändes som en omöjlighet. Då var jag stensäker på att jag skulle leva i det där helvetet för resten av mitt liv. Tji fick jag och tur var det!
 
Men en av hjärnspökena jag fortfarande måste kämpa med ibland är tilliten till mig själv. Det kan kännas som att jag är en och mitt psykiska mående är något annat, något okontrollerbart som bara kan komma och ge mig en rejäl käftsmäll helt utan förvarning(samtidig vet jag att det alltid finns en förvarning, men som ibland kan vara svår att identifiera). Det här var en konstant rädsla förr och jag hade isittande förväntansångest hela dagarna just för att jag var så otroligt rädd för att jag skulle få en panikattack eller dissociationsångest. Jag har idag kommit tillräckligt långt för att inse att det inte är något jag behöver vara rädd för längre men en gång då rädslan kan komma smygande är om någon av alla de fysiska sympotmen gör sig påminda, som yrsel, hjärndimma, ovanlig trötthet, värmepåslag eller ryckningar i kroppen. Eller bara den vanliga "sjuk"känslan, ni vet?
 
Just nu verkar jag vara påväg med stormsteg in i en jätteförkyldning med feber.. För några år sedan skulle jag direkt associerat det jag känner med exempelvis influensa och etiktetterat det som "sjuk", inte så läskigt. Tråkigt absoult, men inget läskigt. Idag märker jag att jag litar inte på att det bara skulle vara en förkyldning trots att min hals gör ont och näsan rinner. Jag blir istället rädd för att det är stressymptom eller en ny dipp som smyger sig på.
 
Jag har mycket tips om de flesta saker och jag har verkligen lyckats bena ut de mesta under min resa men just det här om hur man ska hitta tillbaka till tilliten till sig själv är svår. Jag ser på tilliten till mig själv på samma sätt som tilliten till en vän, har en vän lovat att göra något upprepade gånger och sedan sker inte detta, då tappar jag antagligen tilliten till denne. Det är väl exakt samma sak med sig själv.

Om någon går i samma tankar och undrar hur man ska göra för att lita på sig själv igen så har jag alltså 0,0 tips för detta. Det jag tror hjälper är att dels inte se sin psykiska ohälsa, utbrändhet eller vad det nu kan vara som ett misslyckande då du svikit dig själv. Se det istället som en styrka(hur klyschigt det än må låta), dels för att vi alla kommer starkare ur det och dels för att du tog/tar dig igenom det! Och där har du något du kan lita på, dig själv och din förmåga att ta dig igenom tuffa tider. Jag tror också att det hjälper att ha andra runt omkring sig som litar på en, som tror på en och som kan påminna en om vem man egentligen är då hjärnspökerna kanske börjat gå lite bananas i huvudet.
 
Jag är tacksam över att ha min Oskar som alltid påminner mig då jag börjar tvivla. Att bara höra någon annan påminna en om hur långt man kommit kan göra underverk. 
På tal om Oskar.. Nu ska vi fara till Gränna och ta in på ett hotell i skogen över natten. Bara för att det är mysigt, bara för att vi kan, bara för att.