Hur kan man lita på sig själv?

Som jag nämnt tidigare så har jag kommit oförskämt långt i mitt tillfrisknande och idag mår jag bättre än vad jag någonsin gjort innan jag kraschade. Jag skulle till och med våga säga att de flesta av mina dagar går jag igenom utan knappt en ångestladdad tanke(trots att det är skitläskigt och det känns som att allt kommer falla bara jag säger högt att det faktiskt kan vara bra),vilket i vintras kändes som en omöjlighet. Då var jag stensäker på att jag skulle leva i det där helvetet för resten av mitt liv. Tji fick jag och tur var det!
 
Men en av hjärnspökena jag fortfarande måste kämpa med ibland är tilliten till mig själv. Det kan kännas som att jag är en och mitt psykiska mående är något annat, något okontrollerbart som bara kan komma och ge mig en rejäl käftsmäll helt utan förvarning(samtidig vet jag att det alltid finns en förvarning, men som ibland kan vara svår att identifiera). Det här var en konstant rädsla förr och jag hade isittande förväntansångest hela dagarna just för att jag var så otroligt rädd för att jag skulle få en panikattack eller dissociationsångest. Jag har idag kommit tillräckligt långt för att inse att det inte är något jag behöver vara rädd för längre men en gång då rädslan kan komma smygande är om någon av alla de fysiska sympotmen gör sig påminda, som yrsel, hjärndimma, ovanlig trötthet, värmepåslag eller ryckningar i kroppen. Eller bara den vanliga "sjuk"känslan, ni vet?
 
Just nu verkar jag vara påväg med stormsteg in i en jätteförkyldning med feber.. För några år sedan skulle jag direkt associerat det jag känner med exempelvis influensa och etiktetterat det som "sjuk", inte så läskigt. Tråkigt absoult, men inget läskigt. Idag märker jag att jag litar inte på att det bara skulle vara en förkyldning trots att min hals gör ont och näsan rinner. Jag blir istället rädd för att det är stressymptom eller en ny dipp som smyger sig på.
 
Jag har mycket tips om de flesta saker och jag har verkligen lyckats bena ut de mesta under min resa men just det här om hur man ska hitta tillbaka till tilliten till sig själv är svår. Jag ser på tilliten till mig själv på samma sätt som tilliten till en vän, har en vän lovat att göra något upprepade gånger och sedan sker inte detta, då tappar jag antagligen tilliten till denne. Det är väl exakt samma sak med sig själv.

Om någon går i samma tankar och undrar hur man ska göra för att lita på sig själv igen så har jag alltså 0,0 tips för detta. Det jag tror hjälper är att dels inte se sin psykiska ohälsa, utbrändhet eller vad det nu kan vara som ett misslyckande då du svikit dig själv. Se det istället som en styrka(hur klyschigt det än må låta), dels för att vi alla kommer starkare ur det och dels för att du tog/tar dig igenom det! Och där har du något du kan lita på, dig själv och din förmåga att ta dig igenom tuffa tider. Jag tror också att det hjälper att ha andra runt omkring sig som litar på en, som tror på en och som kan påminna en om vem man egentligen är då hjärnspökerna kanske börjat gå lite bananas i huvudet.
 
Jag är tacksam över att ha min Oskar som alltid påminner mig då jag börjar tvivla. Att bara höra någon annan påminna en om hur långt man kommit kan göra underverk. 
På tal om Oskar.. Nu ska vi fara till Gränna och ta in på ett hotell i skogen över natten. Bara för att det är mysigt, bara för att vi kan, bara för att. 


tankar och juicetips

Först och främst vill jag dela med mig utav mitt favoritjuicetips. En grön och uppiggande juice gjord på gurka, selleri och vetegräspulver för att få i lite extra selen, fosfor och zink, vilket motverkar trötthet. Man kan man alltid ha i lite citron eller ingefära också för lite godare smak och fler nyttigheter. 
 
Över till vad tankarna snurrar om just nu..
Häromdagen läste jag ett inlägg på en blogg angående tre cirklar som vi alla kontinuerligt pendlar mellan: Trygghetssystemet, prestationssystemet och hot/stressystemet. Detta pratade även jag och min före detta KBT terapeut om så jag har redan tidigare hunnit reflektera en del över detta men märkte att jag hade så gott som glömt bort det tills jag blev påmind av det här inlägget som jag snubblade över. Jag kände igen mig så mycket i det hon hade skrivit om hur tanken antagligen är att man ska finna sig i trygghetssystemet när man umgås med sina vänner, man ska vara avslappnad och känna sig lugn och glad men istället är det som att man automatiskt hamnar i prestationssystemet så fort man hamnar i en social situation.
 
Jag kan känna mig kluven i att jag gärna vill vara runt människor, hänga med mina vänner och träffa nytt folk men samtidigt drar jag mig ofta för det för det känns som att det börjar handla om prestation från min sida, vilket gör det jobbigt. Jag vill att folk ska tycka om mig och se mig som rolig och intressant, vilket jag egentligen vet att jag är men just den här prestationskänslan sätter ibland käppar i hjulet och jag får svårt att vara mig själv då jag helt plötsligt fastnat i tankar om hur jag borde vara istället för att bara vara.
 
Det tar ofta väldigt lång tid för mig att bygga upp relationer till folk då jag verkligen bara kan befinna mig i trygghetssystemet och njuta av att umgås utan press och vara 100% mig själv(trots att jag vet att det aldrig är någon annan som sätter press på mig att vara på ett speciellt sätt). När jag väl är där värdesätter jag dock de relationerna över allt annat, vilket kan vara både positivt och negativit. På den positiva sidan så bryr jag mig om dessa personer så otroligt mycket och jag vill tro att jag är en riktigt bra vän/flickvän till dessa. Det negativa är att det gör det extra tufft när en sådan relation tappas eller upplöses. Vilket jag tyvärr går igenom just nu med en vän. Det är svårt och det är jobbigt och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska hantera det. När man har "valt" att ha färre och väldigt nära personer i sitt liv känns det ju mer när en sådan försvinner än om det hade varit någon mer "ytlig"vän som man hade haft fler utav, eller? 
 
 


Det här med att räkna ut vad man vill, ska, och borde göra med sitt liv

Ens yrke är något som alltid har identifierat vem man är som person. Ställer någon frågan "Vem är du?" så är jag säker på att majortiteten svarar med vad man har för sysselsättning eller position. Kan detta vara en anledning till att känna sig lite lost som person ifall man inte listat ut exakt vad ens rätta kall är? Kanske.
 
I sååå många år har mitt standardsvar till frågan "vad vill du bli?" varit "jag vet inte än". Jag har fått en klump i magen varenda gång någon frågat varför jag inte börjat plugga än eller vad jag har tänkt att utbilda mig till. Det har varit ett ständigt letande och viss besvikelse över att jag inte haft något sånt där självklart val som det känts som att alla andra har haft. Jag har inte heller nöjt mig med tanken om att "bara hamna på något jobb" och stanna där, även ifall det gått bra. Jag har alltid vetat att mitt jobb måste vara något jag tycker är roligt, något jag verkligen trivs med och känner att jag kan utvecklas inom och sprida vidare till andra.
 
Innan jag blev sjuksriven har jag jobbat med lite olika yrken och det har alltid gått väldigt bra för mig måste jag säga, jag har känt mig omtyckt och ofta fått ta på mig mer ansvar tidigt in i mina anställningar. Men ingenting har känts spot on, det har alltid varit något som skavt lite och jag har fortsatt att ställa mig frågan - vad fan ska jag bli egentligen? Vad är min hjärtefråga? Vad brinner jag för?
 
Idag vet jag, och det är så jävla skönt. 
 
När jag var yngre har jag aldrig varit den som varit intresserad av idrott, sport, träning eller dylikt. Kanske framförallt för att jag inte sågs som "en som borde vara det", och därför kände jag inte heller att jag kunde det. Det var framförallt de coola killarna i klassen som satte ettiketter på vem som vad var under den tiden. Jag har sen jag var runt 6 år krigat mot ett hemskt självförtroende och självkänsla(som ju äldre jag blivit, som tur var, blivit bättre och bättre och idag nästan ett minne blott). Jag var också väldigt tystlåten i större sammanhang och HATADE att prata inför folk. Så att jag idag sitter och förbereder mig för att om en månad påbörja min utbildning till hälsopedagog är rätt otroligt. Idag älskar jag att prata inför folk om det är om något jag känner att jag kan och brinner för, om det är något jag känner kan hjälpa eller inspirera andra. Det är också det jag vill göra som hälsopedagog, främja till bättre hälsa för människor. Jag har också planer på kurser inom kostrådgivning, jag vill bli PT och gruppinstruktör, jag vill starta eget, JAG VILL MASSOR och när jag verkligen vill något - då ser jag till att få det gjort. 
 
Det var någon dag för något år sedan då jag satt och slötittade på youtube, hoppade från en video till en annan och till slut hamnade på en där en kille pratade om just det här, fast på ett lite större plan. Jag tror han ställde frågan "How can you figure out what you are put on this earth to do?" och han uppmande till att rannsaka sig själv och tänka på följande frågor: Vad är dina naturliga talanger? Vad tycker du om att göra? Vad är det du inte kan sluta prata om? 
 
Och det var någonstans just där som poletten trillade ner för mig. Det kan låta klyschigt och det kanske inte funkar för alla, men koppla på hjärtat och testa att tänka på dessa frågor och se vad du kommer fram till för svar. 
 
On a different note, ikväll åker jag till älskade Emmabodafestivalen så det kommer bli lite tyst här i några dagar. Hej så länge!