Hur kan man lita på sig själv?

Som jag nämnt tidigare så har jag kommit oförskämt långt i mitt tillfrisknande och idag mår jag bättre än vad jag någonsin gjort innan jag kraschade. Jag skulle till och med våga säga att de flesta av mina dagar går jag igenom utan knappt en ångestladdad tanke(trots att det är skitläskigt och det känns som att allt kommer falla bara jag säger högt att det faktiskt kan vara bra),vilket i vintras kändes som en omöjlighet. Då var jag stensäker på att jag skulle leva i det där helvetet för resten av mitt liv. Tji fick jag och tur var det!
 
Men en av hjärnspökena jag fortfarande måste kämpa med ibland är tilliten till mig själv. Det kan kännas som att jag är en och mitt psykiska mående är något annat, något okontrollerbart som bara kan komma och ge mig en rejäl käftsmäll helt utan förvarning(samtidig vet jag att det alltid finns en förvarning, men som ibland kan vara svår att identifiera). Det här var en konstant rädsla förr och jag hade isittande förväntansångest hela dagarna just för att jag var så otroligt rädd för att jag skulle få en panikattack eller dissociationsångest. Jag har idag kommit tillräckligt långt för att inse att det inte är något jag behöver vara rädd för längre men en gång då rädslan kan komma smygande är om någon av alla de fysiska sympotmen gör sig påminda, som yrsel, hjärndimma, ovanlig trötthet, värmepåslag eller ryckningar i kroppen. Eller bara den vanliga "sjuk"känslan, ni vet?
 
Just nu verkar jag vara påväg med stormsteg in i en jätteförkyldning med feber.. För några år sedan skulle jag direkt associerat det jag känner med exempelvis influensa och etiktetterat det som "sjuk", inte så läskigt. Tråkigt absoult, men inget läskigt. Idag märker jag att jag litar inte på att det bara skulle vara en förkyldning trots att min hals gör ont och näsan rinner. Jag blir istället rädd för att det är stressymptom eller en ny dipp som smyger sig på.
 
Jag har mycket tips om de flesta saker och jag har verkligen lyckats bena ut de mesta under min resa men just det här om hur man ska hitta tillbaka till tilliten till sig själv är svår. Jag ser på tilliten till mig själv på samma sätt som tilliten till en vän, har en vän lovat att göra något upprepade gånger och sedan sker inte detta, då tappar jag antagligen tilliten till denne. Det är väl exakt samma sak med sig själv.

Om någon går i samma tankar och undrar hur man ska göra för att lita på sig själv igen så har jag alltså 0,0 tips för detta. Det jag tror hjälper är att dels inte se sin psykiska ohälsa, utbrändhet eller vad det nu kan vara som ett misslyckande då du svikit dig själv. Se det istället som en styrka(hur klyschigt det än må låta), dels för att vi alla kommer starkare ur det och dels för att du tog/tar dig igenom det! Och där har du något du kan lita på, dig själv och din förmåga att ta dig igenom tuffa tider. Jag tror också att det hjälper att ha andra runt omkring sig som litar på en, som tror på en och som kan påminna en om vem man egentligen är då hjärnspökerna kanske börjat gå lite bananas i huvudet.
 
Jag är tacksam över att ha min Oskar som alltid påminner mig då jag börjar tvivla. Att bara höra någon annan påminna en om hur långt man kommit kan göra underverk. 
På tal om Oskar.. Nu ska vi fara till Gränna och ta in på ett hotell i skogen över natten. Bara för att det är mysigt, bara för att vi kan, bara för att. 



Kommentarer

Så kloka ärliga tankar. Väldigt fint att läsa. Jag känner igen det. För mig har det hjälpt när jag med tiden börjat förstå mig mer, lärt känna mig, börjat ha medkänsla med mig själv. Då har självtilliten kommit på köpet. Men jag ser det som vilken relation som helst, att bygga upp tillit handlar så mycket om att lyssna och respektera, och vara ärlig med att det ibland blir fel. Jag ber ibland om ursäkt till mig själv, precis som jag gör till en vän. Jag kan inte vara perfekt, inte ens i relationen till mig själv. Tack för att du skriver om det här så öppet, det satte igång mycket tankar hos mig.

Svar: Tack snälla fina du för din kommentar!!Jo men visst är det så, jag måste också försöka bli lite bättre på att be om ursäkt till mig själv ibland och kanske framförallt godta ursäkten.
matildabergstedt.blogg.se

vilket bra inlägg

Svar: Tack snälla du!
matildabergstedt.blogg.se

Så härlgt att läsa om någon som tillfrisknat och mår bra. Jag lider mest av den otroliga tröttheten, vill egentligen sova lite på dagen varje dag men kan inte pga barnen. Minsta lilla aktivitet gör mig helt slut. Just nu är ångesten starkast angående när och hur det ska gå när jag börjar jobba igen.

Kram


Kom ihåg






Trackback